söndag 10 oktober 2010

Hundutställning

Lördagen tillbringade i Sundsvall. Cavaliersällskapet hade ordnat en officiell hundutställning och Filippa (Laipos Memory of Love) var anmäld. Det var hennes andra utställning och ingen av oss visste riktigt hur det skulle gå till. Väntan blev lång från 8 på morgonen när vi checkade in till framåt eftermiddagen innan det blev hennes tur. Femton tikar var anmälda i öppen klass så konkurrensen var hård. Det svåraste var att få henne att stå upp och visa upp sig och inte sätta ner lilla rumpan så fort vi stannade. Det gick väl hyfsat för oss och hon blev 1:a precis som de andra hundarna. Sedan i konkurrensen blev hon inte utvald bland de 5 bästa men det var väl inte heller väntat. Jag är nöjd med den bedömning hon fick och att vi lyckades genomföra det vi skulle. Hon är en toppentjej min hund och hon har växt oerhört mycket de senaste åren. Det var roligt att se alla andra cavalierer och jag hoppas att jag har lärt mig lite mer om hur de ska se ut. En sak som jag reagerade på flera gånger under dagen var hur många av dessa små söta hundar så kärleksfullt tittade på sina mattar och hussar. Cavalieren är en sån mjuk och fin hund full av kärlek och jag är så glad att jag valde rätt ras den där gången för 4,5 år sedan när Filippa flyttade hit.



Det kändes svårt att åka iväg på utställning mitt i våran sorg över att så tragiskt ha förlorat Dennis. Men väl borta så var det ganska skönt att få tänka på något annat en stund och se att världen omkring fortsätter precis som vanligt även om ens egen vardag tycks rämna. Det värsta var ändå att komma hem igen till tomheten. Hur kan det bara bli så tomt när en katt inte finns mer? Jag har ju kvar mina andra 6 katter så det borde inte vara någon större skillnad, men det är det.

Jag började veckan med att sörja att mannen i mitt liv äntligen vågade erkänna att han inte står upp för vår relation och sin dotter. Man kan inte dag ut och dag in leva i en relation och älska en annan människa som kommer och går när det passar honom. Som lovar guld och grönar skogar men sen inte vågar stå för någonting av det han lovar. Men när det gäller kärlek så lär man sig tydligen aldrig av sin läxa. Jag lät honom kliva in i vårt i igen eftersom han än en gång lovade att allt skulle bli bra och att han den här gången skulle respektera även mig och vår dotter. Efter nästan ett helt år utan honom så hade jag lyckats resa mig upp och skapa en stabil och trivsam tillvaro igen, där jag och min familj var riktigt lyckliga. Nu efter ett halvår tillsammans med honom har jag gått upp 10 kg i vikt och hela min tillvaro har rasat igen. Det finns ingenting kvar av mig som människa. Det är obegripligt hur man kan låta en annan människa knäcka en så totalt. Men nej tack jag vill inte ha något nummer till bup, psykiatrin eller vårdcentralen. Jag vill bara skriva av mig för min egen skull. Jag kommer att resa mig igen, men tar tid. Tid som jag och min familj kunde ägnat åt roligare saker.


Jag slutar veckan med att sörja att min fina lilla drömprins inte finns mer och att mina katt-drömmar gått i kras. Vad är väl en avslutad relation med en människa som bara vill en ont jämfört med att förlora en livskamrat och kär vän. Ingen människa utanför familjen har någonsin gett mig så mycket glädje och lycka som mina djur har gett mig genom åren. Det enda jag har lärt mig i veckan är att när man tror att allt är som värst så kan det alltid bli värre. Om jag hade fått välja mellan Dennis och Micke så hade valet var enkelt. Man kanske egentligen inte har så mycket att säga till om när det gäller hur ödet formar ens liv. Man kan bara följa med och göra det bästa av situationen. De kloka brukar säga att man inte utsätts för större påfrestningar än man klarar av och att allt har en mening. När man står mitt i sorgen så är det svårt att se utanför sig själv men med tiden så kanske allt faller på plats.


Lördagens Odd Molly var iallfall wigwam dress i grey, lovely long knit i grey och funovits scarf.

1 kommentar:

  1. Det som är viktigt det är du och dina flickor. Att anpassa sig eller göra motstånd i en relation fungerar bara på mycket kort sikt. Du behöver börja förstå och se er relation som den var, se vad du och flickorna varit utsatta för, att kalla allt vid sitt rätta namn.

    Det kan vara skönt att ha någon i sin närhet under den här processen. Att skriva hjälper dej säkert en bra bit på vägen, det är ju ett steg i "återuppbyggnaden".
    Våra känslor - otroliga - starka och bitteljuva många gånger. Jag önskar dej all styrka i din kamp, för det är en tuff kamp, du har framför dej./K

    SvaraRadera