Idag har det gått 7 månader sedan jag hörde ifrån pappan till mina två yngsta barn. Det var ett kort mail där han bland annat skrev "saknar dig och lillan" och "längtar efter att se er snart" och sedan inte ett livstecken.
Med jämna mellanrum så frågar min 3-åring vart hennes pappa har tagit vägen. Vad svarar man? Du får förstår lilla barn att mamma valde att föda din lillasyster och det ville inte din pappa att jag skulle göra så nu vill han inte ha med oss att göra.
Min söta goa men i allra högsta grad treårstrotsiga treåring har aldrig haft någon regelbunden kontakt med sin pappa utan han har kommit och gått när det passat honom. Långa perioder har han varit frånvarande. Och då menar jag verkligen frånvarande - inte ett mail, telefonsamtal, brev eller något alls utan total tystnad. Om jag inte tagit alla initiativ så hade han nog aldrig träffat henne alls sedan hon var runt halvåret gammal. Men ibland kom han förbi och lekte en stund och umgicks med henne. Han sa ofta att någon annan dag eller nästa vecka ska vi göra det ena eller det andra för sedan lika fort glömma bort det om det kom något annat viktigare i vägen vilket det nästan alltid gjorde. Jag försökte påtala att man inte kan komma och gå hur som helst när det handlar om små barn och lova saker man inte tänker hålla. De gånger jag försökt prata om delat ansvar och att det vore trevligt med hjälp och stöd så har det bara runnit ut i sanden. Att ha någon som svikit en fullständigt som kommer och går när de vill i ens hem kan vara väldigt påfrestande och jag har många gånger sagt att jag orkar inte längre. Det har han valt att tolka som att han gör oss en tjänst som håller sig borta. Det bästa för både mig och lilla fröken tror jag hade varit om han hade tagit hand om henne på bestämda tider med jämna mellanrum, typ varannan helg eller så. Men med oregelbundet arbete som alltid går före allt annat så vet jag inte hur det skulle vara praktiskt möjligt när viljan helt saknas.
Hur kan man välja bort sina barn? Hur kan man välja ett arbete där man alltid finns tillgänglig dygnet runt och är beredd att göra vad som helst för sin chef medan man å andra sidan väljer att inte alls finnas där för sina barn? Barnen är ju glädjen, lyckan och meningen med livet.
Eller mannen i fråga har en son. Ett accepterat barn som får leva med sin far och dela hans liv. Hans två döttrar däremot har han helt tagit avstånd ifrån och låtsas tydligen att de inte alls finns. När jag tidigare har frågat varför han gör sån skillnad på sina barn så har jag alltid fått till svar att sonens mamma inte är kapabel att ta hand om honom så han skulle inte klara sig utan sin pappa. Mina barn har tydligen det så bra hos mig att han inte behöver bry sig. Vad är det för konstig ursäkt?
Vid något tillfälle förra våren så föreslog han att 3-åringen skulle bo varannan vecka hos honom, och gå på dagis på dagarna. Med oregelbundna tider och tidiga morgnar så har jag svårt att se hur hon skulle orka vara på dagis från 6 på morgonen till 17 på kvällen. Varför skulle det vara ett bättre alternativ än att träffa henne regelbundet några bestämda dagar varje månad?
När 3-åringen fyllde år i höstas så hörde han aldrig av sig och nu till jul var det lika tyst. Hans båda föräldrar, dvs farföräldrarna, är lika frånvarande som honom. Därför var det föga förvånande när det visade sig att de inte ens visste om att han har två döttrar. Min äldsta dotters pappa har då alltid hört av sig med jämna mellanrum och kommit ihåg födelsedagar och andra högtider. Ni kan väl tänka er hur min söta lilla treåring ser ut när storasysters pappa är här eller ringer. Vars har min pappa tagit vägen egentligen?
Jag vet ingenting om hans situation idag, men sist så bodde han 2 mil härifrån och jobbade 10 minuter från vårt hem. Det hade nog känts lättare att ursäkta hans frånvaro om han hade bott i en annan stad långt borta. I höstas gick ett (två faktiskt) program på tv om barnlöshet och konstgjord befruktning. Efter att ha sett det så önskar jag faktiskt att mina barn hade kommit till genom insemination med en donator. Det hade känts så mycket mer rättvist och begripligt att förklara den frånvarande fadern i ett sånt fall, än att behöva berätta att jag älskade er far jättemycket men när han inte ville ha mig längre så valde han att helt ta avstånd.
Till sist så vill jag bara säga att jag älskar mina underbara tjejer mest i hela världen och de har alla tre varit högst önskvärda. Jag kämpar varje dag för att de ska ha det bra och ibland är livet på topp, men stundtals så är det rätt kämpigt som hos alla småbarnsföräldrar. Jag har många gånger tackat min lyckliga stjärna för att jag har en underbar mamma som alltid ställer upp i vått och torrt.
Med jämna mellanrum så frågar min 3-åring vart hennes pappa har tagit vägen. Vad svarar man? Du får förstår lilla barn att mamma valde att föda din lillasyster och det ville inte din pappa att jag skulle göra så nu vill han inte ha med oss att göra.
Min söta goa men i allra högsta grad treårstrotsiga treåring har aldrig haft någon regelbunden kontakt med sin pappa utan han har kommit och gått när det passat honom. Långa perioder har han varit frånvarande. Och då menar jag verkligen frånvarande - inte ett mail, telefonsamtal, brev eller något alls utan total tystnad. Om jag inte tagit alla initiativ så hade han nog aldrig träffat henne alls sedan hon var runt halvåret gammal. Men ibland kom han förbi och lekte en stund och umgicks med henne. Han sa ofta att någon annan dag eller nästa vecka ska vi göra det ena eller det andra för sedan lika fort glömma bort det om det kom något annat viktigare i vägen vilket det nästan alltid gjorde. Jag försökte påtala att man inte kan komma och gå hur som helst när det handlar om små barn och lova saker man inte tänker hålla. De gånger jag försökt prata om delat ansvar och att det vore trevligt med hjälp och stöd så har det bara runnit ut i sanden. Att ha någon som svikit en fullständigt som kommer och går när de vill i ens hem kan vara väldigt påfrestande och jag har många gånger sagt att jag orkar inte längre. Det har han valt att tolka som att han gör oss en tjänst som håller sig borta. Det bästa för både mig och lilla fröken tror jag hade varit om han hade tagit hand om henne på bestämda tider med jämna mellanrum, typ varannan helg eller så. Men med oregelbundet arbete som alltid går före allt annat så vet jag inte hur det skulle vara praktiskt möjligt när viljan helt saknas.
Hur kan man välja bort sina barn? Hur kan man välja ett arbete där man alltid finns tillgänglig dygnet runt och är beredd att göra vad som helst för sin chef medan man å andra sidan väljer att inte alls finnas där för sina barn? Barnen är ju glädjen, lyckan och meningen med livet.
Eller mannen i fråga har en son. Ett accepterat barn som får leva med sin far och dela hans liv. Hans två döttrar däremot har han helt tagit avstånd ifrån och låtsas tydligen att de inte alls finns. När jag tidigare har frågat varför han gör sån skillnad på sina barn så har jag alltid fått till svar att sonens mamma inte är kapabel att ta hand om honom så han skulle inte klara sig utan sin pappa. Mina barn har tydligen det så bra hos mig att han inte behöver bry sig. Vad är det för konstig ursäkt?
Vid något tillfälle förra våren så föreslog han att 3-åringen skulle bo varannan vecka hos honom, och gå på dagis på dagarna. Med oregelbundna tider och tidiga morgnar så har jag svårt att se hur hon skulle orka vara på dagis från 6 på morgonen till 17 på kvällen. Varför skulle det vara ett bättre alternativ än att träffa henne regelbundet några bestämda dagar varje månad?
När 3-åringen fyllde år i höstas så hörde han aldrig av sig och nu till jul var det lika tyst. Hans båda föräldrar, dvs farföräldrarna, är lika frånvarande som honom. Därför var det föga förvånande när det visade sig att de inte ens visste om att han har två döttrar. Min äldsta dotters pappa har då alltid hört av sig med jämna mellanrum och kommit ihåg födelsedagar och andra högtider. Ni kan väl tänka er hur min söta lilla treåring ser ut när storasysters pappa är här eller ringer. Vars har min pappa tagit vägen egentligen?
Jag vet ingenting om hans situation idag, men sist så bodde han 2 mil härifrån och jobbade 10 minuter från vårt hem. Det hade nog känts lättare att ursäkta hans frånvaro om han hade bott i en annan stad långt borta. I höstas gick ett (två faktiskt) program på tv om barnlöshet och konstgjord befruktning. Efter att ha sett det så önskar jag faktiskt att mina barn hade kommit till genom insemination med en donator. Det hade känts så mycket mer rättvist och begripligt att förklara den frånvarande fadern i ett sånt fall, än att behöva berätta att jag älskade er far jättemycket men när han inte ville ha mig längre så valde han att helt ta avstånd.
Till sist så vill jag bara säga att jag älskar mina underbara tjejer mest i hela världen och de har alla tre varit högst önskvärda. Jag kämpar varje dag för att de ska ha det bra och ibland är livet på topp, men stundtals så är det rätt kämpigt som hos alla småbarnsföräldrar. Jag har många gånger tackat min lyckliga stjärna för att jag har en underbar mamma som alltid ställer upp i vått och torrt.
