Nisse Rimfrost

GIC/ IP S* Milda ma Tildes Nisse Rimfrost, som nyligen fyllde 7 år, har tillbringat nyårshelgen på prov hos sin nya familj. Idag ringde hans nya matte och berättade att dom gärna ville behålla honom. Det känns såklart väldigt vemodigt och lite sorgligt att han ska flytta ifrån oss. Vi har trots allt hunnit med en hel del han och jag de senaste sju åren.

Han var min första raskatt och därmed min introduktion till en helt ny värld med utställningar och avel. Nisse hann få två kullar med kattungar som fertil och två av hans döttrar bor fortfarande kvar hos mig. Vi har varit på utställning både i Sverige och Norge ett antal gånger. Han har flygit flygplan och bott på betydligt fler hotellrum än mina barn. När Nisse var ung och fertil så åt han väldigt dåligt så jag hade alltid med mig en kylväska med rått kött, lövbiff eller älgkött, så att han skulle äta bra även på bortaplan. Det är dock inte alltid så lätt att pilla in små köttpaket mellan de där svindyra prylarna i hotellbarskåp. Jag vet egentligen inte varför jag envisades med att dra runt Nisse på utställningar över huvudtaget för redan när han var runt 6 månader så bet han en domare för första gången. Han tyckte inte alls om att bli klämd på och studerad och svingad omkring i luften av domarna. Jag fick så många gånger höra att det var mig det berodde på. Att jag inte tränat honom tillräckligt eller att det var för att jag var rädd som han inte fixade utställningslivet. Så här några år senare och förhoppningsvis lite klokare så inser jag att han är en sån där katt som inte hör hemma på utställning och jag skulle ha gett upp redan den där gången i Skellefteå när han bet Raymond Saetre. En del katter har inte den mentalitet som krävs för utställningslivet. Jag skulle vilja påstå att i just Nisses fall så handlar det om att han är alldeles för klok för att finna sig i den behandlingen som katterna ska stå ut med. Jag tror att det underlättar om en katt inte har allt för mycket att tänka med om den ska fixa utställningslivet. Eller att den är så grundtrygg att den finner sig i det mesta. Nisse har däremot alltid varit noga med att säga ifrån när något inte passat honom.

Nisse tyckte aldrig om min andra hankatt Charlie. Från den första dagen som Charlie kom till oss så var Nisse sur. Han fick bli utekatt i förhoppningen om att det skulle få honom att må bättre. Men det hjälpte inte så mycket utan han fortsatte att mest bråka med de andra katterna. När vi flyttade in till stan så fick Nisse bo hos min mamma. Han anpassade sig väl rätt bra till det livet men eftersom min mamma är borta rätt mycket och inte överdrivet förtjust i katter så har han varit rätt ensam. Många gånger har han följt med hem till mig och suttit på bron. Vi har släppt in honom och bjudit på mat men så fort han fått syn på någon av de andra katterna så har han fräst och velat ut igen.

Nu har han iallafall fått en ny kärleksfull familj med stora barn och hundar där han förhoppningsvis ska få leva resten av sitt liv. Nisse är utan tvekan den mest intelligenta katt jag haft och han är en oerhört stor personlighet. Jag hoppas av hela mitt hjärta att han och hans familj ska älska varandra.