Midsommar vid havet

Jag har än en gång fått fira midsommar med min underbara tjejfamilj i farmors stuga vid havet. Jag har en helt fantastisk 85-årig farmor som verkligen är beundransvärd. Hon är klok, snabbtänkt och väldigt vacker. Hon har alltid varit liten och nätt i kroppen och klätt sig med en förkärlek för eleganta klassiska kläder. Många gånger har jag också önskat att jag kunnat bära upp en dräkt som henne, men jag saknar den där naturliga kvinnliga elegansen som vilar över min farmor. Och alla vackra små skor och handväskor och de där perfekta långa naglarna. Min farmor är i mina ögon det mest kvinnliga man kan tänka sig. Själv är jag i mångt och mycket så långt ifrån kvinnlig man kan tänka sig.

Några av mina underbara svansar fick den äran att följa med ut till havet. Min farmor tar glatt emot mina barn, hunden och det stoj och stim som det innebär. Men katterna är hon gärna utan. De ligger på hennes handproderade välstrukna dukar, dricker vatten ur de vackra blomvaserna och klättrar gärna upp bland porslinsfigurerna uppe på hyllor och skåpar. Ibland håller man bara andan och hoppas att de inte ska riva ner något innan man hinner hämta ner dem. Katthåret som är en sån naturlig del av kosten för min familj blir pinsamt synbara som rullande dammtussar på golven och kökssoffan har fått ett nytt lurvigt överdrag. Alla sju katterna är därför inte välkomna men ett par åt gången brukar gå vägen. Kan väl tillägga att det bidrar till en rastlöshet när man ständigt måste åka in till stan och titta till de små stackarna som fått stanna hemma, men jag är så tacksam för att ett par får följa med iallafall. Den här gången tog jag med mig Thea, Vilda och Dennis såklart. Tanterna fick springa lösa och visste inte till sig av glädje. Thea lyckades fånga minst 3 råttor och var väldigt stolt. Tänk vilken medfödd instinkt det är det där med råttjakten!

Min höft känns mycket bättre idag och jag känner innerlig tacksamhet till den fina man som hjälpte mig dagen innan midsommar. Hoppas, hoppas, hoppas bara att det håller sig bra ett tag den här gången!!!

Söndagen har jag tillbringat på golfbanan. Jag kämpar och kämpar för att på något sätt hitta någon mening med golften igen. Men med mitt för tillfället väldigt missvisande handicap så är det bäddat för ett misslyckande. JAG VILL HA ETT HÖGRE HANDICAP!!! Varför är det så förbjudet att acceptera att man blir sämre golfspelare när kroppen åldras och man inte längre har den tid och lust som fanns för 10 år sedan? Jag har ingen ambition att sänka mitt handicap längre jag vill bara lulla runt där och njuta av det vackra vädret, den vackra naturen och röra på min otränade och just nu väldigt lata kropp. Frisk luft ska ju va hälsosamt även för otränade och oambitiösa människor. Ska jag ringa Robert och försöka lära mig att spela golf eller ska jag ringa handicap-kommittén och tjata om ett mer lämpligt handicap som passar en medelålders tant som mig?